Jag satsar 110% på min ridning. Jag rider minst 4 gånger i veckan men som mest 7. 4-6 Dagar i veckan blir de normalt ungefär. Det tar himla mycket tid. Tröstar mig med att jag säkert inte är ensamma. 

KOmmer ihåg när man var mindre, Då tänkte man: vilka lyckoostar som får vara i stallet hur mycke dom vill! jag skulle sova över i stallet. Så tänkte man ju. När jag är i skolan sattsar jag på de. Jag tar in så mycket som möjligt för att få slippa göra sen. När jag ändå vaknat och gått till skolan ska jag inte slösa bort dom timmarna där.

Men VI som har det såhär är fortfarande bara vanliga tjejer/killar. Killar/tjejer med vanliga behov av frihet med kompisar. Vi kan ju oxå gråta och skratta right? ;) Men Det är svårt. Sattsar man allt man har på denna sporten, asså det blir allt jag har... Alla kompisar pratar om ja i helgen då ska vi ha tjejkväll dom o dom kmr. Sen kanske frågar dom kmr du? Stallet. Det räcker att säga stallet. Att vara den tjejen som aldrig kan. Folk kan bli sura och tänka: Hon tänker bara på sig själv och hästar. Nej det gör jag inte. Det kallas för att satsa och lyckas. 

Jag  har bara min sport. Jag har ingen Riktig super bästis. Haft ja de har jag haft. Börjar vänja mig vid att leva ensam. Börjar vänja mig med att personer lämnar.