Tror inte ni vet hur mycke jag brinner för min ridning. Som ni vet har ju min mamma o Lina bråkat inormt. O sakta men säkert har jag förstått att de inte kommer läka. jag tar mig till varje träning o stall själv jag får aldrig sjus inte ens om det är snöstorm osv. jag får cykla över stock o sten på en gammal cykel som är rostig här o där. Igentligen ska jag vara glad att jag kan fortsätta rida o vara med hästar. dom flästa ¨Häst tjejerna¨

skulle nog je upp sin ridning då o börja på ridskola.

Så inte mig! je upp är de värsta ordet som finns. Det är jobbigt att driva bloggen o inte skriva om dehär jag känner mig falsk då. Att vakna varje morgon med en tår på kinden not fun!

att bära upp en cykel upp för en brant backe med massa stenar o annat shit sen ramla o ha ont, sen resa sigigen o låtsas som inget har hänt! sen komma hem o ljuga o säga att de var lerigt!

känner mig hopplös ibland inget hopp! Hatar det! har gråtit flera veckor i rad varför inte fortsätta o skita i allt. Hemska tankar kommer upp o mer tårar rinner. Dom två bråkar o det blir jag som kommer imellan! inte rättvist. Vist efter hemska stunder kommer ljusa. Men jag kan inte se ljuset....

Att glömma detta är svårt. Att leva varje dag med detta i minnet är svårt. Blivit sårad många gånger varför lär jag mig aldrig... I höst blir en tid jag aldrig glömmer jag kommer tänka bort allt göra sorgen till styrka ska köra hårt!

 

 

 

 

 

/Malou